Projekt

Panelgardiner i vardagsrummet

Nu var det så äntligen dags för panelgardiner i vardagsrummet. Jag har velat fram och tillbaka om jag skulle vänta tills efter vi målat om där, men nu inser jag att det aldrig kommer att bli några paneler om jag inte gör det nu. Vi kommer säkert att måla vardagsrummet även om vi måste montera ner panelerna då. Så knäpp man är ibland *sucka*

Pappa kom som en räddande ängel med bågfil och geringslåda så vi kunde kapa en av skenorna. Jag vill ha skena på hela väggen så man kan lura ögat och tro att fönstret är ännu större. Inte för att det är litet då... men ändå. Det var rätt mycket pill med uppsättandet av skenor och vagnarna som tyget ska fästas i. (Tack snälla pappa som så tappert var med och tänkte under processen) Jag var på väg att ge upp när jag såg alla små delar till vagnarna är det iaf på plats och det saknas bara att hänga upp panelerna. Jag har fuskat och köpt 4 st. färdiga paneler på IKEA som är vita. Sen kommer jag att köpa 2 beiga och sy 2 i ett mönstrat tyg (se nedan)

Jag kommer att uppdatera den här sidan när gardinerna kommit på plats. Men tills vidare finns det lite bilder på hur det ser ut nu.

Vy mot fönstret. Taget med gamla kameran.
Dålig vidvinkel!

Närbild på skenan

Litet bonusprojekt

Vi passade på att montera en dimmer till taklampan när pappa ändå var på besök. Lampan hänger centrerad över soffbordet. Den är fin att ha tänd med ett svagt ljus, men ibland behöver man ju tända upp ordentligt oxå. Då är ju dimmer en bra sak.

dimmer

Lampan över vardagsrumsbordet

Avslutandet av projektet med panelgardinerna

Ja, livet blir inte alltid som man tänkt sig. Den 28/7 avled mig pappa hastigt till allas vår stora sorg. För mig har pappa varit en stor tillgång och trygghet i mina olika projekt, då han hade en mycket stor kunskap i allsjöns hantverk. Har jag kännt mig osäker har jag alltid kunnat be pappa om stöd.

Så att idag (2 veckor efter hans bortgång) plocka fram verktyglådan, stege och sax var en sak jag bara var tvungen att göra. Jag ville att projektet skulle bli klart för hans skull, och jag behövde "våga" ta fram mina verktyg och möta den sorg det innebar att känna den enormt stora saknaden efter pappa. Vi har idag haft en mycket fin eftermiddag pappa och jag... Det kändes inte alls så hemskt som jag trodde att pyssla och jag har kännt det som om han svävat över mig och sagt att "Det här klarar du Pia". Och det gjorde jag! Jag känner mig så nöjd med hur fint det blev och jag känner mig så stolt över mig själv att jag gjorde det här idag.

Här kommer lite efter-bilder. Bilderna är tagna i skymning, men jag hoppas att det går att se hur det blev ändå.